Min Smålandskasse tar sig ny former.

Precis som med alla andra Smålandskassar av den gamla sorten är, som bekant, tygets hållbarhet tyvärr inte det bästa. Lägg då till att tappa väskan från sin cykel och få underliga förslitningsskador på väskan, så som ett uppslitet tyg där väskan vilat mot höften när jag gått, och en lagning blir behövlig. Det som täckts av spets och grön snedslå i väskans första lagningsomgång var väskans stålram som slitits fram. När den lagningen gjordes hade jag haft väskan i lite över ett år och hunnit tappa den från en cykel. Självklart var asfalt mot linnetyg en bidragande faktor till förfallet men allvarligt talat så stod förslitningen som uppstått “naturligt” på väskan inte i proportion till priset. Hur som helst. Jag är en sådan som fäster mig för mycket vid saker och då det dessutom kändes befängt att göra sig av med en annars funktionsduglig väska blev det till att laga. Då skadan omöjliggjorde en diskret lagning blev det bättre alternativet att göra lagningen till en vidareutveckling istället.

Först hade jag endast tänkt lägga till den gröna kanten men tyger var för skadat så det var till att fortsätta bygga på och täcka upp. En lätt kosmetisk touch up. Spetsen hittade jag i en antikaffär för många år sedan så det kändes roligt att äntligen få användning för den. Tyvärr vet jag inte från vilket årtionde spetsen kan vara ifrån, någon annan har kanske svar på det? Lagningen tog en, två, kvällar då allt var tvungen att sys på för hand. Det är ganska komiskt att se på mina stygn då de talar om fredagsskvällen jag lagade den. Från noll glas vin till några glas vin - från noggranna stygn till slarviga stygn. Ja, de stygn man kan se är i alla fall representativa.

Lagningen jag tog itu med i söndags var den underliga förslitningen i höfthöjd och i samma anda blev det till att vidareutveckla. Tygets mönster fick stå som inspiration, så på en bit grönt linnetyg ritade jag upp ett mönster i samma stil. För att få linnebitarna att hålla ihop blev det så klart till att sicksacka kanterna men sedan var det bara att sy fast bitarna för hand så att yttertyget och fodret skulle fortsätta vara separerade. Lagningens slutresultat överensstämde med bilden jag hade i mitt huvud så i slutändan blev jag väl nöjd.

Jag är verkligen förtjust i mönstret Aristidia och dessutom tycker jag ofta att färgerna i de nya, förstärkta tygerna är lite väl bjärta, så förhoppningsvis bör väl väskan hålla ihop ett tag till nu.